Är det musikens hand eller andning som gör tonen, är det stråken eller strängen som släpper ifrån sig ljudet? Hur färdas tonen och tar vi emot den med huden eller örat först? Ett bergmassivs bordunton när det blåser. Den ligger där likt en fabriksfläkt, tråkig, till slut provocerande. Men i stillsamt väder ett bergs musikalitet. Melodin som vilar ut i landskapet likt en morgondimma. En musik. En form.

En daggdroppes mottagande av musik. Jag tar

emot i mitt väsen först när jag har kapitulerat och accepterat att låta naturen inta mig - accepterat att mitt väsen är en del därav utan egentlig möjlighet till avgränsning. Är det kosmos och landskapet som spelar gemensamt, är vi då noter i deras stycke? Musikens andning, stråkens möte med strängen.

Ett hastigt vingslag och de lyfter, seglar och tar höjd. En luftvirvel. Vi ser med hjälp av fåglars flykt.

De vet men vet vi? Vi vet att vi har tår, fingrar och andra allehanda kroppsliga ting men vet vi hur många sinnen vi har?