om vägen genom att arbeta i trä

Där illustrerar jag vad som ingår i min näring

till arbetet med form och rörelser - skulptur.

Ner med näsan och dra in, vad doftar det

Alla träslag har sin egen doft men det beror även på hur fuktigt ämnet är och om det har kommit i mognadsprocess, svampar och annat som har satt igång nedbrytningen. Jodå i slika tidiga stadier går det alldeles utmärkt att använda även dessa ämnen. I en mognadsprocess kan det dofta lite vad som helst. Minns ett ämne där jag förnam min mormors älggryta! Känslan var klockren men älggrytan åt jag för en si så där 37 år sedan. Det går inte att låta bli att dofta på träet och låta sig förundra. Nyskuren yta i ett färskt ämne – mmm.

Jag tittar gärna med lupp på träslag, vill se nära och förtstå porer, märgstrålar och bastflugans gångar i alen. Vad vackert det blir! Vad kommer fram när jag skär, hur kommer ådringen att te sig? Spännande och utnyttjbart. Ett möte mellan bara mig och träämnet. Emellanåt stöter jag förstås på mindre roliga överraskningar inne i ämnet, som sprickor eller outveck-lade kvistar, vilka inte syns utanpå.

Att limma ihop ämnen till skulpturerna känns inte bra, det stör linjerna. I relief, annan träskärning och om jag gör ett större verk är dock limning nödvändig.

Tre grundläggande utbildningar i materialet trä

På timringsutbildning lärde jag mig det här med bulor och hur de stör. En linje kräver att vara följsam, för att fungera ihop med en annan. I långdragen störde en alldeles liten bula att övre stocken låg och gungade på den nedre, istället för att de smälte samman och det blev tätt. Men det är inte enbart i tekniken som en alldeles så liten bula stör, en millitmeter-"bula" kan störa en linjedragning att formen störs i en skulptur.

På hantverksutbildning i träteknik, fick jag lära mig att handhyvla ämnen för olika slag av sammanfogning. Rikta och plana ett ämne kräver ett resultat av inga bulor alls, inte ens en millimeterhög bula någonstans, för då ligger inte sidorna an. Det kan vara otroligt frustrerande när man hyvlar på och hyvlar på men inte får till det! Ofta är det för att man tar i för mycket. Det är som när man backar med släp, du vet, små fina men bestämda rörelser med ratten, då går det utmärkt. Lika är det med sågen, speciellt japansågen som är en dragsåg och med ett tunt blad. Lätta men bestämda sågningar och det går galant. Ett samarbete med verktyget. Eller som att baka, du vet. Att rulla en längd till småkakor och hur den spricker om du är för ivrig eller stressar och hur bra det går när du tar det lugnt men bestämt.

I Dovre på träskärarskolan lärde jag mig att vara närvarande med kroppen när jag jobbade. Inte låta hjärnan verka mest utan istället låta hela mitt väsen känna och tänka och leda mig i processen. Att gå på och våga, att jobba från stort till detalj, att hugga bort det som inte ska vara där. Våga hugga på! När detta fungerar är det mycket skönt. När det inte fungerar känns det motsträvigt och som att jag inte är tillräckligt närvarande. Se formen och skär fram den, tänk inte, kör på, sa läraren till mig.

I grundskolans årskurs fyra började slöjden och mötet med trä

Det blev ett starkt möte för mig. Min kärlek till träet var tydlig och läraren såg detta. Att arbeta i trä har sedan förblivit en passion. Det är umgänget, att hålla i ämnet, dofta och känna. Tolka, fråga och förstå. Fiberriktningen och träegenskapen, hur passar de in med min formidé. Var behöver jag följa träämnet och var kan det följa mig. Ett utbyte mellan bara mig och ämnet.

Som 21-åring startade jag företag med en träverkstad. Det är bra att med grundskolans slöjdkunskaper klara av att försörja sig på trähant-verk. Det säger en del om mitt stora intresse för att arbeta i trä. Redan då bar jag en självklarhet i att det här var min värld. Snabbt och gärna snappade jag upp mer kunskap från bibliotekets böcker och folk som gav mig tips och bjöd på sin erfarenhet. Men i företaget hann jag aldrig fram till skulpterandet. Alltid var det några skärbrädor som skulle sågas eller skyltar som skulle målas. Som tur är lade jag ner företaget efter sex år och började utbilda mig.

Dessa tre utbildningar har grundlagt min möjlighet att skapa skulpturer i trä. Trä som material har dock alltid varit alldeles intill mig eller rättare sagt en del av mitt jag. Trä och träd. Under de här utbildningarna hade jag lärare som lärde mig att lugna ner mig. Genom att vara i processen där den pågår, istället för att tankarna håller till ett steg framåt i tillverkningen.

Ändträet är limmat med trälim och en pappersbit ovanpå, för att ändträet inte ska torka snabbare än långsidorna, vilket det annars lätt gör (när man jobbar i förskt trä) och skapar sprickor i ämnet.

Emellanåt gör jag en skiss i lera, andra gånger jobbar jag direkt från pappersskissen. I någon form skissar jag alltid före jag jobbar med träämnet.

För mig känns det viktigt att säga att en hel del skogar och träd behöver få stå eller ligga kvar, obrukade av människan. Jag vill inte jobba i gamla träd värdefulla för naturens rikedom, den biologiska mångfalden och även för oss människor att förundras över och beundra.

Skörda med ödmjukhet.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kasplina Berggren Telefon: 0701480561 E-post: mejl@kasplinaberggren.se Sweden