Armflod | kasplinaberggren.se

Sidan byggs om, en del röra kommer att vara april 2025

Praktiskt arbete, samt visuellt om näring till formarbetet.

Armflod

Berg bär oss i urtid och nu. Rum – den uråldriga tiden vi delar med andra, i rummen utgör inte du en gräns. ”Det dunkla ordet rum.” skrev Albert Einstein.

Vår art har kommit att bli en vilsenhet. Vår civilisations framfart kräver att vi förgör livsrum. Astrid Lindgren skrev 1986. ”Det jag helst skulle vilja göra är att sitta som ett ensamt litet djur i skogen.” (ur Astrids klokbok.)

I rummen där ute blir du en del, tillsammans med allt och alla andra arter.

Armflod ger och tar såsom berg ger och tar.

Att vara människa är ett ansvar, att bära ödmjukhet och att ha öppna luckor.

Armflod möter dig i din frontlinje med ditt jag. Du tvekar – kapitulera inför toner som vill vandra in? Men strängar är obarmhärtiga och finner vägen in genom din hud.

Hur långt du har gått? Det vet inte du, du har suttit. Märkliga fråga. Mitokondrier som behövde sotas ur, ett och annat system kalibreras. Där ute åt du toner – en andning du hade en svag aning om att känna igen. Hur långt du hade gått? Varför hur långt. Du satt och gick och satt igen, låg på backen och gick så åter. Det hade blivit natt, dag, natt igen, åter dag och höll på så. Stegen skrev dig en visa. Den nynnade du för bergen. Det var nog veckor du hade varit ute eller hade du varit ute i universum. Sömnen fördjupade din fråga. Dina tankar blev färdiga. Det blev tomt, ledigt.

Nu sitter du uppe på berget och vilar i morgonsolen. Där nere över sjön ligger dimma. I en lucka ser du sjöytans dans med solen.

Och medan ytan krusas vävs väven.

Är det dimman som slår an eller är det strängar som manar dimmoln.

Toner skirar in sig i dimman i dalen. Åror skär vattenytan, någon eller något lägger ett nät.

Nu vill du ner till sjön, vandringen är färdig, för den här gången.

En klipphäll samtalar med årtusenden av kluckanden, och Armflod undrar om du lyssnar för att höra. Jo, nu är det ledigt och rum för att höra.

Här nere vid stranden ser du mönstret i sjöns yta. Du prövar att lyfta upp nätets ena hörn, varsamt som att lyfta ett lagt pussel från bordet. Nätets tampar ligger i dina händer, du väger och känner vätan. Greppar tag och drar en seg rörelse mot dig, för att sedan lugnt lägga tillbaka nätet ner i ytan. Ditt rum är nu andras rum, de långt borta, de du inte känner men som möts av din rörelse.