Världen och form, min tolkning är ofta utifrån detta. Musik är mig urviktig och full av former, den är ofta med mig i ateljén. Volymer och massa, balans eller icke balans. Poesi, gravitation och andlighet. Den urgamla rytmen – väven. Den geologiska visdomen - bergen. Lyssna med huden, låta porerna ta in vad berg, måne och annat talar. Vad är det de vet som inte vi vet? Det bor en självklarhet i många djur men som vi människor inte verkar bära eller finns den slumrande i oss? Har vi glömt bort något? Varför krockar inte fladdermusen med mig, när den på kvällen far omkring. Jag kan stå där på gården och lyssna på månen, mitt i där fladdermössen flyger, ingen far in i mig. Jo vi vet, ekolokalisering, vingars känsel för skillnader i luftmotstånd, elektriska energier och vidare. Men ändå vet vi inte.
Det finns flera konstnärers verk och arbeten som jag fascineras av och gärna lyfter fram. Jag vill här nämna några.
Vicke Lindstrands höga glasskulptur Grön eld utanför Umeå station greppade tag i mina känslor som tioåring, någonting vaknade. Jag hade ingen att prata med om känslorna eller om skulpturen men sedan dess har skulpturer varit förmedlare och berättelser för mig. Som 16-åring var jag med en kompis i Paris och fastnade bredvid Henri de Millés stora huvud liggandes i en lika stor hand mitt på torget vid Les Halles. Senare i vuxen ålder och en flytt till Gävle mötte jag de alldeles förtjusande träarbetena av Johnny Mattsson med säkra linjeföringar, som rytmen i ett musikstycke. (Tips: Bildgoogla JM och få fram flera verk, den separata webbsidan visar knappt någon bild på hans verk, tyvärr.) År 2008 besökte jag Barbara Hepworths ateljé och museum i St Ives i södra England och fick äntligen möta hennes verk, en konstnär som för sin kvalité och forms skull borde ha fått betydligt mera uppmärksamhet än Henry Moore (de var samtida i England). Jag vill också nämna Käthe Kollwitz (tecknare/målare) och Ernst Barlach för båda två skicklighet och passion, volymer och linjer spelar och uttrycket är starkt, verken suger tag i en. (Tips: Bildgoogla EB och få fram flera verk, den separata webbsidan visar knappt någon bild på hans verk, tyvärr.)
Vi människor har religioner med både profeter, gudar och schamaner och kallar det andlighet men egentligen kanske vi bara behöver sätta oss ner och iaktta. Känna och sitta stilla, ta in i hela vårt väsen. Att vara där i stunden med oss själv och naturen - en längre stund av stillhet. För mig är det andlighet jag känner då.
Preoner och Higgs partikel är de minst eller ens små? Tänk om de är klumpigt stora i förhållande till allt det andra vi inte vet - alla partiklar som bygger liv och energier varpå vi svävar med telefonsamtal och annat.
Andning. Den där väven. Fladdermusen kanske förstår och sländan som landar och sänker sina vingar. Vi människor måste fortsätta där vi står. Fortsätta att forska och söka en kunskap vi inte vet hur den kommer att se ut. Kan vi få samman strängteorin med andlighet? Ja. För mig känns det självklart. De som flyger och de med 4, 6, 8 ben eller exempelvis de som meandrar sig fram i vatten, de känner väven, den urstarka men samtidigt ytterst sköra. Bergen, luften och vattnet berättar om att vi är en del av de.
Att krypa runt en växt och försöka se: 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34 osv, blad som växer i en matematisk virvel runt stjälken. Matematisk eller poetisk, vilket du vill, olika verktyg för att närma sig något. En perfekt virvel, Fibonnacis talserie, talet är summan av de två föregående talen. Balans. Ja, jag vet: fotosyntesen livnär växten. Alla blad hos en slik växt får mesta tilldelning av solenergin när bladen är placerade i en virvel runt stjälken. Men varför tycker de flesta människor att det är vackert, vad är det för känsla? Satt ute och fikade under tiden jag skrev detta, återkommande slog sig ner en vacker röd slända, på mina ljusa byxor. Sänkte vingarna, vickade huvudet upp och ner. Jag förstår att en sländas tunna stora vingar måste sänkas även i lätt vind, om det ska fungera att sitta kvar och att mina ljusa byxor drog till sig sländan. Men det blev även ett möte jag kände, något som fanns där. Som när man får dela en annan människas sfär. De där mötena, du vet, som inte kräver att man pratar. En sfär av något, av vadå?
Vi möts och ser på varandra.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kasplina Berggren Telefon: 0701480561 E-post: mejl@kasplinaberggren.se Sweden
Copyright © 2014 - 2025 Kasplina Berggren. All rights reserved. Member BUS Bildupphovsrätt - organisation visual artists' financial and copyright.